Skulptur i Pilane - landskapet som mötesplats.
1968 tog sig Ernst Alfredssons kor över stengärsgården som omger Pilane gravfält och in på biskop Elis Malmeströms intilliggande tomtmark. Alfredson lyckades så småningom återbörda korna till gården men biskopens botaniska trädgårdsanläggningar hade blivit illa åtgångna.
Incidenten skulle innebära slutet på en mångtusenårig beteshävd av området. Ernst Alfredsson hade fått nog. Det nesliga arbetet med att fånga in korna och försöka återställa skadorna blev droppen som fick allt att rinna över. Alfredsson skickade korna till slakt och slutade med djurhållning. Han liksom tusentals andra lantbrukare runt om i landet.
När de ekonomiska betingelserna för ett småskaligt lantbruk upphörde under 1960-talet så upphörde också förutsättningarna för det öppna Bohuslänska landskapet så som vi kan minnas det med kala berg och helt busk- och trädfria betes- och åkermarker i dalgångarna däremellan. I ett historiskt perspektiv har igenväxningen gått oerhört fort. Ändå får den sägas ha smugit sig på, långsamt brett ut sig år för år, så långsamt att förintelsen av ett stort kulturarv har gått flertalet obemärkt förbi.
Idag är utplåningen av det Bohuslänska landskapet i det närmaste fullbordad. Bergen är förskogade, busk- och slyuppväxt har tagit över betesmarken vid bergets rötter och i dalgångarna växer höga träd mellan de stycken åker som ännu hålls öppna. Ett öppet och säreget landskap har blivit ett stängt och utslätat landskap, omöjligt att särskilja från andra igenväxta svenska landskap.
2005 startade ett projekt med målsättning att återerövra landskapet i Pilane, att frilägga de mångtusenåriga lämningarna av mänsklig närvaro som finns där, att synliggöra de dramatiska bergsformationerna, att öppna horisonten mot havet och fyren Pater Noster, att ge plats åt solljuset och den mångfald av små sällsynta arter som sedan 1960-talet tynat bort i skuggan av snabbväxande skog av gran, tall, en och björk.
Trots att mycket arbete återstår så kan man efter 4-5 års arbete se en påtaglig effekt på såväl växtlighet som människor. Mångfalden av små känsliga arter har ökat dramatiskt sedan restaureringen inleddes och Pilane räknas nu som en av Bohusläns mest artrika lokaler. Det öppna landskapet, så som det nu framträder med sina flertusenåriga stenformationer, har också inspirerat framstående konstnärer från olika delar av världen att ställa ut sina verk i Pilane. Pilane, vars domarringar utgjort en historisk mötesplats, har därmed blivit en plats för nutida möten mellan människor och kulturer, en plats för att begrunda vår tids frågor, en plats för alla, oavsett ålder och bakgrund.
Vad är det som gör att så många, konstnärer som besökare, inspireras av det öppna landskapet? En som långt tidigare funderat på det var ovan nämnde biskop Malmeström som under sin levnad gjorde en stor insats både som Linnékännare och vårdare av Pilane gravfält. I sin bok ”Möte med havet” från 1947 skriver han: ”Då man året om f.ö. utför sitt arbete inom en trång yttre ram, är det av betydelse att ibland, någon gång, se öppen horisont. . . Det finns ting, som inför naturens öppna vidder ter sig värdelösa, och andra, som framstår som riktiga, värdefulla, väsentliga. . .”.
Sedan Malmeström skrev dessa rader så har vårt liv i än högre utsträckning blivit ett liv utan horisonter. Vi tillbringar vår tid mestadels i lägenhet eller kontorsrum, framför TV eller dataskärm, i bil eller tunnelbana. I staden ser vi sällan eller aldrig horisonten och tar vi oss ut i naturen så möter vi en allt mer övervuxen och sluten värld.
Skulptur i Pilane handlar inte om att återuppväcka nationalromantiska känslor som frodades på den tiden då Karl Nordström, Per Ekström m.fl. skildrade säregna svenska landskap i sitt måleri.