Kort beskrivning av projektet.
Under hösten 2009 har jag, på uppdrag av VGregion – filmkonsulenterna
Pia-Mari Wehrling och Jens Lanestrand, utformat och lett workshops i dokumentärfilm för pedagoger. I workshopen jobbar vi med att hitta sin egen röst, sin egen berättelse. Genom att formulera sig kring personliga ämnen formulerar man egentligen en bild av sitt eget jag. Ihop med filmat material som betyder mycket för dem bildar i klippningen detta en bild av deltagaren, ett självporträtt.
Men stämmer den överens med bilden man har av sig själv?
Jag kallar workshopen för Dokumentärfilm – personligt berättande.
Min tanke var att de pedagoger som deltog i workshoparna i sin tur skulle arbeta med metoden bland sina medie-elever inför uppstart av dokumentärprojekt. Att själva känna vart gränsen går mellan att bli skildrad eller uthängd, mellan personligt och privat. Har man testat att vara huvudperson själv, vet man bättre vart gränserna går för vad man kan berätta om andra. Så att eleverna skulle lära sig att hantera kamerans makt.
Och många har också arbetat så.
Men det visade sig också vara väldigt utvecklande och givande för pedagogerna själva! Därför vill jag testa detta i andra sammanhang också. Bland människor som behöver hitta ytterligare språk för att berätta om sig själva och om sitt liv. Jag vill särskilt stödja utsatta kvinnor och höra kvinnors berättelser och särskilt kvinnor som sällan konsumerar och än mer sällan producerar kultur.
Idén väcktes hos mig att ta workshopen vidare till målgrupper som behöver stärka sin självkänsla och sin förmåga att formulera sig. Jag vill skapa en produktionsgrupp som inte funnits tidigare. Jag kontaktade Sagsjö-anstalten i Lindome. Där har de två avdelningar, en öppen och en sluten. Sagsjön är en anstalt endast för kvinnor.
Mitt projekt är att genomföra wokshopen där. Bland kvinnliga interner har ”kvinnligheten” fått sig en törn. Jag vill på detta sätt ge de intagna ett verktyg att berätta om sig själva, definiera sig själva inte bara som kriminella. Men jag önskar även få nya berättelser om vad det kan vara att vara kvinna, mamma och dotter.
Detta arbete vill jag i sin tur dokumentera, skildra, berätta om. Sett genom videokameran.
Kriminalvårdsinspektör, Lovisa Nygren, som är ansvarig på Sagsjön är mycket positiv till detta och tror att det kan stärka kvinnornas självkänsla och självkännedom. Och att de får större möjlighet att beskriva sig själva och sin verklighet.
Anstaltens Skapande Verksamhet består annars bara av vävning och sömnad, så det är på tiden att kvinnorna får ett verktyg till, ett språk till att uttycka sig med.
Jag för min del är otroligt nyfiken på dessa kvinnors historier och berättelser. Alltid då man skildrar fängelsemiljöer är det i en manlig värld. Att sitta i fängelse går hand i hand med vår bild av vad manlighet är. Men kvinnor i fängelse är så långt ifrån den kvinnliga normen som man kan komma. En mamma ska inte sitta i fängelse, inte en dotter heller för den delen. Det är bla detta som gör projektet så speciellt och att det kan bli så starka självporträtt.
Brottsdömda kvinnor är fördömda som individer på ett sätt som inte männen är. Männen kan ursäktas eftersom deras betende stämmer överens med de förväntade könsrollerna där brottslighet kan ses som ett slags maskulinitetsprojekt.
För män kan det vara maskulint att vara kriminell, för kvinnor är det en skam. Kvinnorna behöver ännu mer stöd för att klara av att komma tillbaka till livet utanför grindarna.
I regel är kvinno-anstalterna lägre prioriterade än de för män, vad gäller terapiformer och stimulerande verksamheter.
Jag är styrelseledamot i WIFT Women in Film and Television och brinner för att föra fram kvinnors historier på alla plan i samhället.
Workshopens upplägg:
Steg 1 Deltagarna skall filma sig själva, rikta kameran mot sitt eget ansikte, sina händer osv. Och mot någon sak de tycker mycket om, samt filma av ett fotografi som betyder mycket för dem.
Steg 2 Deltagarna skriver en speaker-text. Den skall svara på en av följande frågeställning:
Vad är du mest rädd för?
Vilket är det viktigaste ögonblicket i ditt liv?
Vad älskar du att göra?
Steg 3 Deltagarna läser i sin speaker-text en och en. Detta är det moment som brukar vara svårast och kräva mest förtroende och intimitet.
Steg 4 När man sedan klipper ihop det personliga material, som bilderna utgör, med speakertexten skapar detta en bild av oss själva. Ett slags självporträtt. Stämmer bilden överens med vår självuppfattning? Är det där jag?
Steg 5 Sista momentet i workshopen är att vi inom gruppen visar våra filmer för varandra. Förutsatt att stämningen är trygg är detta väldigt utvecklande. Alla filmer blir utlämnande och väldigt nakna.Vi lägger inte på en massa effekter eller någon musik. Man hör rösten tydligt. Det är det enda man hör. Man är modig när man vågar visa sig så här. Och det blir man stark av. Och dessutom slås man av känslan att -Var det så här lätt att göra en film! Vi samtalar kring filmerna och kring processen.