Älskaren (the Lover) är en pjäs skriven 1962 av den brittiska dramatikern Harold Pinter. Pinter skildrar i denna enaktare vardagens dramatik med absurdism och mystik med oslagbar dialog och replikskiften. Alltid lika nära människans svartaste avgrund som hennes banalitet och barnsligheter.
Pjäsen kretsar kring det unga gifta paret Sara och Richard. Redan genom första repliken avslöjas att de kanske inte lever i ett helt traditionellt förhållande. Innan Richard lämnar hemmet för att gå till jobbet frågar han Sara: “Kommer din älskare idag?” till vilket hon okomplicerat och avslappnat svarar “Ja”. Richard går till jobbet och när han kommer hem igen pratar han och Sara om dagen som varit och Sara berättar om eftermiddagen hon spenderat tillsammans med sin älskare. Nästa dag går Richard till jobbet igen och samma procedur upprepas. Sara har en älskare som kommer på regelbundna besök om eftermiddagarna. Richard är fullt medveten om arrangemanget. Han har själv en skaffat sig en “serviceinrättning”, som han kallar sin älskarinna. Efter några års äktenskap har paret utvecklat varsitt väl fungerande, parallellt kärleksliv där undanträngda lustar kan få utlopp. Det som komplicerar, och framför allt förhöjer, situationen ytterligare är att allt är en lek. Saras älskare “Max” är i själva verket Richard själv som dagligen iträder sig rollen.
TEMATIK
Älskaren är en pjäs om rollspel, makt och parrelationen. Med tiden som flutit mellan sextiotalet då den skrevs och dagens samhälle har vissa skeenden förändrats och texten kan verka lite verklighetsfrånskild, men i det utrymme som skapats mellan text och samhälle kan frågor om genus växa. För varje situation finns det en persona, en mask som vi kan ta på oss för att lättast nå vad vi vill ha. Men det vi vill ha är inte alltid logiskt, inte alltid medvetet. Vi spelar små spel om makt där vi inte alltid vill vinna. Det finns både njutningar i att dominera och i att vara submissiv. Pinter låter de här lekarna dras till sin spets. De blir så extrema att de når en kritisk punkt då rollernas värld faktiskt skulle kunna haverera. Det är det här tillståndet vi är intresserade av. Teatern tillåter oss att gå bortom vad vi själva skulle acceptera i våra egna liv så att vi kan undersöka makten, leken och genuset.
KONSTNÄRLIGT UTTRYCK, GENOMFÖRANDE
Pinter är ordets mästare. Varje replik har en exakthet och ett mysterium på samma gång. I Älskaren finns det repliker som verkligen kan explodera i publikens inre, så inget i uppsättningen får dränka dem. Istället får andra delar två uppgifter. Att ömsom förstärka Pinters ord och ömsom skapa en klangbotten för dem att eka mot. Valet att rollsätta med två kvinnor istället för det traditionella en kvinna, en man är ett sådant val som kan frigöra texten i dagens samhälle. Även när vi försöker fly från förutfattade meningar av manligt och kvinnligt påverkas vi oftast av dem, medvetet eller omedvetet. Resultatet av att leva i en värld med starka könsroller är att regler och bilder har etsat sig in och nu påverkar inte bara hur vi tänker utan vilka vi är. Det är en traditionell feministisk teknik att byta kön på roller för att se om ett handlande som annars ses som normalt plötsligt blir absurt då det utförs av någon av det andra könet. En rollsättning med två kvinnor kommer inte att stoppa det här bedömandet av manligt och kvinnligt, men det kommer tvinga oss att vara medvetna om att vi gör det. Ibland kommer vi att följa gamla hjulspår, ibland kommer vi att förvånat inse att vi lämnat den säkra vägen och nu står i ett ingenmansland.
Gränsen mellan publikplatser och scen kommer att vara otydlig.
En transparent spelplats, där publiken bokstavligen befinner sig i
samma (vardags)rum som skådespelarna. Älskaren kommer att spelas i en arenaform och publikens platser kommer att hålla samma stil som scenografin ”på scen”. Effekten kommer att vara som en glänta i en skog. Inga tydliga gränser, bara en naturlig mötesplats, där rollerna kan spela sina spel. Lite som duellanter ur en gammal film kommer skådespelarna röra sig runt varandra för att ömsom vinna, ömsom förlora makt och status till den andra. Ljudkonstnären Zofia William Åsenlöf kommer att skapa en ljudprofil som leker med Pinters ord och binder samman föreställningen till en helhet. Vi vill experimentera med uppmickade skådespelare, inte för att skapa den distans som högtalare kan ge, utan för att se om minsta viskning ska kunna nå publiken och därmed ge skådespelarna möjlighet till ett känsloregister ofta utanför teaters räckhåll. Älskaren är en pjäs som förtjänar ett stort register där till och med den minst viskning kan uppfattas av publiken.
SPELPLATS
Vår förhoppning är att spela på Hagabions Café/Bar Kino.
MEDVERKANDE
Johanna Larsson, regi
Samuel Ek, dramaturg
AnnaRuna Kax, skådespelare
Karin de Frumerie, skådespelare
Zofia William Åsenlöf, kompositör, musiker, röstcoach
Rasmus Persson, ljudsättare
Emma Rygielski, producent