Clownen funderar på “Teorierna” Vi på Clownfrekvenser har funderat på olika beskrivningar och teorier, och bestämt oss för att testa om vi kan tillföra något nytt eller bara skapa något helt annorlunda? Här presenteras bara lite samlade tankar. De finns mycket att läsa. Men vi gillar mer att göra! I "Civilizing Rituals" från 1995 liknar Carol Duncan museibesöket vid en rit. Hon ser och behandlar museet som ett dramatiskt fält, en scen, med en scenanvisning som påbjuder besökaren att framföra en Perfomance eller en helig Dans. En imposant trapphall, hårda stengolv, stora salar, vita väggar, riktat ljus et cetera, allt detta ger signaler om Hur Vi ska förhålla oss till platsen och det som visas upp. Duncan hävdar också att denna västerländska idén om estetisk erfarenhet, generellt uppfattad som konstmuseets "raison d'être", i mycket påminner om andra traditionella riter. En återkommande äldre uppfattning är att besökaren med hjälp av dessa lyfts upp till en högre nivå, intellektuellt och emotionellt, när de träder in i konstmuseet. Men är detta sant? För alla grupper? Besökare? Vill vi något annat, Nu idag? Konstpedagogen kan utifrån denna föreskrivna ritual stimulera den estetiska konstupplevelsen. Men pedagogen kan också ta spjärn emot Detta, för att synliggöra museets dolda ideologiska fundament. Vi menar att det är svårt att hävda andra tolkningar en dem som redan finns inbyggda i systemet, men nödvändigt. Därför ställs konstpedagogiken ständigt inför nya stora utmaningar. Där den måste tillföra något nytt som saknas i formen och den estetiska hängningen, ja faktiskt hävda något annat som går tvärs mot detta föråldrade fundament av hängning och arkitektur. Men vad? () Helene Illeris beskriver i en annan artikel hur Konstmuseernas visningar kan ses som en Världslig dansritual centrerad kring de konstpedagogiska mötet. Karaktäristiskt för detta möte är enligt författaren att skolvärldens och museets ritualer blandas. För att kunna fokusera på det pedagogiska möjligheter som ligger i rollspelet väljer Helene Illeris att närma sig det konstpedagogiska mötet som en performance. Istället för att tala om mötet mellan förmedlaren och eleven vill hon se visningen som ett spel uppfört av en rad relationellt betingade positioner. Idealt sett finns här inga givna fasta roller. Rollerna tilldelas från gång till gång beroende på vilken "pjäs" man vill spela. Illeris hävdar att den konstnärliga perfomancen problematiserar såväl perfomancepositionen (förmedlaren) som publikpositionen (betraktaren) genom att bryta skådespelets traditionella distans till publiken. Konstpedagogiska perfomancer gör de möjligt att leka med semiotiska processer, exempelvis andra nya "inramningar". Genom att fokusera på olika positioner, var och en för sig, kan man medvetandegöra sig om hur utställningen föreskriver en roll åt besökarna och vilken roll man själv skall taga. Ambitionen är kanske att ersätta de rigida klassiska formerna, men också de modernistiska samt postmodernistiska ritualerna med Nya som är friare? Nya öppna nyfikna konstmöten, möten mellan skaparen/tagaren/förmedlaren där de i konstritualens virvlande dans inte längre är så viktigt att veta vem som är vem i museets stora ekande salar. () I en annan skrift " The Birth of the Museum. History, Theory, Politics (1995)" ställer Tony Bennet museets ursprung i förbindelse med tidens "lägre" nöjen som marknader, nöjesfält och världsutställningarna. Han hävdar att museet uppstod ur dessa praktiker LIKA mycket som ur Furstliga Palats (eller från Urgamla tempel ritualer). Med detta i åtanke bör 1800-talets museer kanske liknas vid folknöjen snarare än Tempel för Estetisk Kontemplation. Stora publikskaror tog sig dit, ofta utan någon kunskap om konsten. Det finns ingen given Sanning att finna här, förmodligen finns Alla dessa tänkta modeller fortfarande någonstans på museet. Som de andra "konstverken" hänger de eller ligger i dammiga gamla magasin för att så småningom hittas och borstas av för att visas fram för den nyfikna besökaren. () Vi på Clownfrekvenser har funderat lite på dessa olika beskrivningar och teorier, och bestämde oss för att testa om vi kan tillföra något nytt eller bara något annorlunda? Vi tänkte pröva en väg där Konsten/verket är formulerat som en LEK en lek full av blodigt allvar, en lek som genomföres av alla de involverade Museet, Besökarna, Clownerna, Konstnärerna och alla Andra. För att gå Framåt behöver man ofta också förstå och kika bakåt för att överhuvudtaget hitta någonstans. De var med den ambitionen som vi skapade "rum 151" av Clownfrekvenser C/o Konstmuseet Som är tänkt att framföras på Konstmuseet som en del av Barnkulturåret under hösten 2012.