Hej vi heter Charlotte Maslov och Björn Kjellgren. Björn avslutar sin master utbildning vid Chalmers Tekniska högskolas program för Software Engineering i januari. Charlotte har precis fått examen i konsthantverk avancerad nivå, inriktning smyckekonst, vid Högskolan för Design och Konsthantverk. Tillsammans vill vi se hur teknik och konsthantverk kan mötas i en tvärvetenskaplig kontext. Ett sätt att bjuda in till en bredare publik, en publik bestående av tekniskt- och konstintresserade personer. Vi kommer bygga en maskin som tecknar. Kan vi skapa illusionen av en hands arbete genom en maskin, hur nära kommer det tekniska och hantverket? I likhet med housemusik som är musik i samarbete mellan människa och digitalt ljud. Heléne Schjerfbeck skriver, " En tröst är Dumier jag ser och ser, begrundar var bild och beundrar alltid, uttrycket. Han målade sin egen blodfulla tid, Paris ger han (och Don Quixote) Hans människor finns ej mer, och ändå är det verkligt, det är alltid människan. Jag har målat min nervösa anemiska tid, den inre tärande." Kan en maskin uppvisa känslan i likhet med Helene Schjerfbecks inre? Vårt projekt blir en dokumentation av vår tids möjligheter. Vi kommer arbeta med porträttet och utveckla ett ansiktsigenkänningsprogram. Ett program på datorn väljer ut ansikten bland besökarna som sedan målas upp på en vägg täckt av papper. För att åstadkomma detta använder vi teknik från artificiell intelligens, cv (computer vision). Betraktaren vet inte i förväg vilken kamera den observeras av, maskinen väljer ut ett ansikte att porträttera, vilket blir en kommentar till övervakningsdebatten. Tanken är att demokratisera övervakningen, att individen skall se sig själv i sitt sammanhang. Genom att man som besökare ser ett urval av vad datorn ser hoppas vi att man reflekterar över vad det innebär. Vi vill undersöka, belysa och uppmärksamma detta ämne. Vad händer när den betraktade blir betraktaren, när man ser sig själv iakttas av maskinen? När inser man att man är iakttagen och hur upplevs det? Det oförberedda ger inte möjlighet att förställa sig framför kameran och maskinen tar sig inte heller några friheter att försköna det blir just så som det är utan pålagd mimik. Är man sitt ansikte? Är jag den som omvärlden registrerar? Hur mycket måste jag skala av från informationssamhällets registrering för att vara mitt sanna jag? Hur stor inverkan har jag på den profil som samlas kring mig och min interaktiva persona. Publiken blir en del av verket, vi vill säga att vi ser dig du finns kvar så som Dumiers bilder. Projektet beror på att det finns en publik, utan blir det inte några porträtt. Tillägg kommer också göras för hand på varje bild men det händer bakom "mixer bordet". I skrivandets stund har vi inte bestämt vart vi ska ställa ut men projektet skall visas i Göteborg då vi båda är verksamma här. Vi förser projektet med ingenjörskunskap, programmering, konsthantverk och publicering genom egna kanaler. Men för att täcka utgifter så som material att bygga vår maskin, uppbyggnad av utställning, konstnärsmaterial, trycksaker och framställandet av detta, söker vi stipendium från Frispel. Hör gärna av er om ni har några frågor! Med vänliga hälsningar Charlotte Maslov och Björn Kjellgren